Jag kan inte hjälpa att undra vad det är för fel på mig, även fast man inte ska tänka så. "Inte döma".
Men vem skulle inte tänka så när man levt med självmordsönskan sedan lågstadiet? Klart man känner att det är onormalt.
Det är så, att jag börjar sjunka ner i planerna ännu mer nu igen. När kroppen går på minus hela tiden och krafterna sinar så väcks drivkraften att göra slag i saken igen.
Jag orkar inte mer! (Jag kan skriva det här, men jag kan inte säga det till någon annan)
Man får inte säga så i terapin heller. Då haglar frågor om planerna och inläggning. Alternativt att man får höra att sånt här bara är ofarliga tankar som alla har. En nödlögn från deras sida för att lätta på dömandet mot mig själv. En nödlögn som ska hjälpa men som tyvärr bara gör att ångesten ökar.
Varför har jag inte efter alla år i terapi lyckats berätta om den konstanta känslan av rädsla och katastrof? Den där känslan som hela tiden säger att man kommer att bli avslöjad och lever på lånad tid. När som helst kan allt krascha. Man känner sig iakttagen och aldrig kan slappna av. Inte på något psykotiskt vis, tror jag, men något fel i hjärnan måste det vara eftersom jag känt så sen jag var liten? Att någon snart kommer se mitt riktiga jag och förlöjliga det. Se hur patetisk man är innerst inne. Dömande blickar och skam.
Den här konstanta plågan av att vara på helspänn försvinner aldrig.
Varje ny relation man försökt bygga under livet, oavsett om det är inom vården eller privat, kantas av känslan av att nu kommer allt rasa snart; jag har öppnat mig för mycket, den här personen vet för mycket och har för många hållhakar på mig nu. Jag måste fly, men jag måste samtidigt finnas kvar och hålla koll så att inget läcker ut. Hålla koll så att inte jag gör någon arg genom att dra mig tillbaks. Blir någon stött kanske den vill förstöra. Ingen går att lita på. Och människor känns som utomjordingar för mig.
Nej, jag vet att jag inte är normal. Jag vet att jag inte orkar leva med såna här skamfyllda tankar länge till. Att känslorna inte går att hantera mer. Jag vill bara "hem". Jag önskar jag kunde hitta det hemmet här i livet och slippa ta mitt liv och då såra andra. Jag vill inte såra någon. Kanske är därför jag inte kan leva?
För vad ska man välja, att leva och såra andra genom besvikelser eller att såra dem en enda gång genom att avsluta livet. Är ett självmord så illa att det blir som att såra någon tusen gånger om?
Jag vill ju bara få vila. Få känna på den harmoni som andra pratar om. De talar om att känna ro. En ro i sitt hem, en ro i ensamheten eller bland andra människor. Jag hittar inte det lugnet någonstans. Inte heller i sömnen - drömmarna jagar. Drömlös sömn är det närmsta jag kommit känslan av att ha fått en paus ifrån att lida. Så är det. Och drömlös sömn måste ju vara likt döden? Att vara omedveten. Att inte känna smärtan mer.
