Att leva med självmordstankar

Jag kan inte hjälpa att undra vad det är för fel på mig, även fast man inte ska tänka så. "Inte döma".
Men vem skulle inte tänka så när man levt med självmordsönskan sedan lågstadiet? Klart man känner att det är onormalt.

Det är så, att jag börjar sjunka ner i planerna ännu mer nu igen. När kroppen går på minus hela tiden och krafterna sinar så väcks drivkraften att göra slag i saken igen.

Jag orkar inte mer! (Jag kan skriva det här, men jag kan inte säga det till någon annan)
Man får inte säga så i terapin heller. Då haglar frågor om planerna och inläggning. Alternativt att man får höra att sånt här bara är ofarliga tankar som alla har. En nödlögn från deras sida för att lätta på dömandet mot mig själv. En nödlögn som ska hjälpa men som tyvärr bara gör att ångesten ökar.

Varför har jag inte efter alla år i terapi lyckats berätta om den konstanta känslan av rädsla och katastrof? Den där känslan som hela tiden säger att man kommer att bli avslöjad och lever på lånad tid. När som helst kan allt krascha. Man känner sig iakttagen och aldrig kan slappna av. Inte på något psykotiskt vis, tror jag, men något fel i hjärnan måste det vara eftersom jag känt så sen jag var liten? Att någon snart kommer se mitt riktiga jag och förlöjliga det. Se hur patetisk man är innerst inne. Dömande blickar och skam.

Den här konstanta plågan av att vara på helspänn försvinner aldrig.

Varje ny relation man försökt bygga under livet, oavsett om det är inom vården eller privat, kantas av känslan av att nu kommer allt rasa snart; jag har öppnat mig för mycket, den här personen vet för mycket och har för många hållhakar på mig nu. Jag måste fly, men jag måste samtidigt finnas kvar och hålla koll så att inget läcker ut. Hålla koll så att inte jag gör någon arg genom att dra mig tillbaks. Blir någon stött kanske den vill förstöra. Ingen går att lita på. Och människor känns som utomjordingar för mig.

Nej, jag vet att jag inte är normal. Jag vet att jag inte orkar leva med såna här skamfyllda tankar länge till. Att känslorna inte går att hantera mer. Jag vill bara "hem". Jag önskar jag kunde hitta det hemmet här i livet och slippa ta mitt liv och då såra andra. Jag vill inte såra någon. Kanske är därför jag inte kan leva?
För vad ska man välja, att leva och såra andra genom besvikelser eller att såra dem en enda gång genom att avsluta livet. Är ett självmord så illa att det blir som att såra någon tusen gånger om?

Jag vill ju bara få vila. Få känna på den harmoni som andra pratar om. De talar om att känna ro. En ro i sitt hem, en ro i ensamheten eller bland andra människor. Jag hittar inte det lugnet någonstans. Inte heller i sömnen - drömmarna jagar. Drömlös sömn är det närmsta jag kommit känslan av att ha fått en paus ifrån att lida. Så är det. Och drömlös sömn måste ju vara likt döden? Att vara omedveten. Att inte känna smärtan mer.

Just nu..

...så är jag på en plats i livet där jag verkligen vill få jobba klart med mina trauman, få ordning på depressionen och ångesten och nå mitt mål om att inte behöva kämpa emot själmordsimpulser och planer dagligen.

Att kunna få må såpass okej i det här livet så att jag kan göra något riktigt bra av det.
För vet jag att jag gör något bra för andra, så kan jag stå ut med att leva tack vare det.

Men nu råkar det vara så att en person totalt håller mig ifrån att börja må bättre:

Föreställ er en pojke och en flicka ute i "De bildliga stegens värld".
Jag är flickan och nu har hon gjort något bra som gör att hon tar ett steg framåt. -Wiiiie, tjuter hon av glädje.
Men så, *bom bom boooom* Hoppar killen fram och kastar hårda( =smått sinnessjuka)ord mot flickan och knuffar henne två steg tillbaks. Fast det räckte inte, tyckte han, utan han lyfter upp henne, lägger henne i en super-sized slangbella och skjuter iväg flickan 1,5km i motsatt riktning från hennes mål. 1,5km... Det är måga steg det.... *ridå*

Nej men, jag ber om ursäkt för detta snurriga inlägg. Det är bara så att jag har just en sån person i mitt liv verkligen håller mig tillbaka - problemet är att han har en hållhake på mig.. Och jag har försökt ta mig ifrån honom så länge och på alla möjliga vis. Ni vet, långsamt utdraget, säga det tydligt när vi är med varandra. Telefon, sms, mail... Ingenting fungerar. Kontakten på kvinnojouren kunde inte hitta någon lösning som inte skulle riva upp skog och mark kring den här hållhaken. Och hade det kunnat få vara såpass underbart att hållhaken bara kunde skada mig, så hade jag inte tvekat en millisekund. Men nu är jag rädd att han ska dra in andra i det och har därför år efter år fortfarnade ett visst kontakttvång gentemot honom.

Att känna sig så psykiskt fastkedjad vid någon är inte kul. Man får inte göra honom det minsta arg. Man måste svara i rätt tid, alltid kunna träffas, alltid försvara sig mot oegentligheter, välja orden ack så försiktigt och fylla honom med komplimanger. Eller höra honom tala om sig själv och ge sig själv komplimanger i timtal.

Vad gör man? Ska jag prata med en advokat kanske som kan ordna upp det här med hållhaken? Vill ut nu. Vill få känna mig lite fri :) Inte leva under någon skugga som sakta men säkert bryter ner allt jag försöker bygga upp.

Det tråkigaste av allt är att jag inte hade hamnat i den här situationen ifall jag hållit mig till att aldrig lita på någon med personliga saker. Men jag tänkte att för en gångs skull ska jag våga lita på någon liiiiitegrann. Bara testa lite. *baff* En gräddtårta i ansiktet direkt! Så lurad man blev.

Krav på patienter

Jag kan inte hjälpa att jag sitter och tänker på hur man blir behandlad som patient inom psykiatrin.
Jag märker att om jag, som bland annat behandlas för depression och ångest som är rätt illa, har en av mina bättre dagar - då får jag mer stöd och blir så välkomnad till mina möten. De gillar att ha mig där då, jag kan känna det, och de ler. Jag får dem att skratta och må bra, jag har ork och energi till att tänka mer på dem. Det blir lite kafferep-känsla överdet hela och det är väl egnetligen inte något fel alls med det. Det som känns fel är när detta beteende ändras brutalt ifall man mår sämre en dag.

De dagar då jag verkligen knappt kan ta mig upp ur sängen och har ångest så pass att jag inte klarar av att ha ögonkontakt t.ex., då känner jag av en slags avsmak hos vårdgivarna gentemot mig. Varför är det så? Visst att det är ett rätt tungt arbete för dem när de träffar så många människor som mår dåligt - som vi vårdtagare ändå gör större delen av tiden - men det är ju då man behöver deras stöd som mest! Att känna sig jobbig och till besvär gör ont rakt in i hjärtat då. Det ökar på smärtan rejält, och det är tråkigt eftersom att deras jobb ju faktiskt handlar om att orka stötta upp när det är som värst. Men, det är precis som i vanliga livet, man måste leva upp till allas förväntningar och inte vara till minsta besvär för att alla ska vara nöjda och kunna tycka om en.
Vart hittar man människor som inte fungerar såhär? Existerar dem, eller är alla utbrända tro?
För det kanske man blir om man hela tiden bryr sig om andra människor... Nja, inte nödvändigtvis.

Jag arbetade själv en kortare tid på "personal-sidan", och då blev det mer så att jag slappande av ifall patienten hade en bra dag. Då såg man till att njuta utav den tillsammans för att visa att det är såhär du kommer att kunna ha det oftare framöver!
Om jag kom till en patient som mådde riktigt risigt, så blev alla sinnena helskärpta för att kunna känna av läget och se vad man kunde göra för att hjälpa. En självklar grundsten i det hela var att aldrig få denne att känna sig jobbig. Det är ju det första man får lära sig i utbildningen, att skulden redan sitter hårt i de flesta sjuka och att man ska hjälpa till att minimera den.
Kanske hann jag helt enkelt inte "tröttna" på arbetet eftersom att jag bara höll på i ett par år, men jag tycker trotsallt att man som anställd ska göra ett bra och professionellt arbete, precis som på alla arbetsplatser oavsett sektor.

Vad har hänt med vården när man inte ens får må dåligt där längre? Det är ju därför man kommer dit!

Jag testade i alla fall att be om ursäkt till min vårdgivare, för att jag jag inte haft ögonkontakt ordentligt och inte varit så pratsam. Sa att jag kände mig otrevlig och att det inte alls var meningen, och att det inte var något mot henne. Svaret blev: *tystnad* *suck* Och sen vidare till något helt annat.

Önskar att jag inte blev påverkad av sånt här, men jag måste erkänna att jag blir det. Det etsar sig fast och gör att det känns som att jag måste göra "bättre ifrån mig" nästa gång.
Sen tänker jag en stund till och inser att en behandling inom psykiatrin inte är(och inte ska vara) detsamma som att t.ex. studera på universitet. Man ska inte hela tiden redovisa tydliga och jämna framsteg för att få ett betyg eller bli lärarens gullegris, man går dit för att få hjälp och stöd till att hjälpa sig själv att må bättre. Och så länge man gör sitt bästa så finns det ingen anledning för personal att vara så... tjuriga. Rent ut sagt.

Stå på er där ute och byt vårdgivare eller försök att prata om detta med dem ni har, ifall det här är ett problem för er också. Jag ska försöka göra det. Ska bli spännande och se vad de säger. Kanske är det något de inte märker av själva. Man vet aldrig. "Oskyldig tills motsatsen är bevisad" eller hur var det nu?;)

♥

No cash

Jag ska inte heller tjäna några pengar på att blogga. Det är något jag verkligen är noga med för att innehållet ska kunna tas som seriöst. Känns som att det nu för tiden skapas känslomässiga bloggar som "konstprojekt" var och varannan dag, eller människor överlag som överdriver saker för att få fler läsare --> de tjänar mer pengar. Och sånt gillar jag inte. Det ska vara äkta eller inget alls. Jag vill inte att människor ska ta av sin tid att sitta och läsa det jag skriver, om det inte ens är sant eller en överdriven sörja.

Så därför blir min princip att vi kör på uppriktig sanning. Det är oftast mer värt än alla pengar i världen ändå. Inget är mer värdefullt än kärlek, frihet och sanning.

Och om ni kände till min tidigare blogg, så vet ni att innehållet inte är lämpligt för alltför unga eller känsliga personer. Det får man även en aning om när man läser beskrivningen. Sanningen är inte alltid rolig, särskilt inte när den handlar om just självmord, psykvården, barnmisshandel, våldtäkt och andra övergrepp - ja. sanningen helt enkelt. För sådant är vanligare i Sverige än vad de flesta av oss har en aning om. Och sån kunskap är mer värd än alla pengar i världen.

Kom ihåg: Inget är mer värdefullt än sanning, kärlek och frihet.

♥

Och så börjar vi om..

Jag vet inte vad som hände den natten då jag raderade de tidigare inläggen. Kändes väl inget bra helt enkelt.

Men en sak vet jag, och det är att jag saknar bloggandet så otroligt mycket!

Jag har haft en annan blogg tidigare som blev större än jag kunnat ana, men givetvis så lyckades en släkting lista ut vem jag var, vilket satte mig i ett väldigt sårbart läge och det hela slutade med att den stängdes ner. Nu har tiden gått och jag lever i en lite annorlunda situation idag, så nu är jag redo för bloggandet igen. Läsarna blev ju lite som en familj. Man möttes upp varje dag och talade om så viktiga saker, helt anonymt, i kommentar-fälten. Saknar det, och saknar att dela med mig av erfarenheter, upplevelser och tips!

Så nu ska jag försöka köra igång igen. Det kommer väl bli en berg- och dalbana som vanligt. Men hellre delar jag med mig utav det, än att leva i ångesten själv ;)

♥