Krav på patienter

Jag kan inte hjälpa att jag sitter och tänker på hur man blir behandlad som patient inom psykiatrin.
Jag märker att om jag, som bland annat behandlas för depression och ångest som är rätt illa, har en av mina bättre dagar - då får jag mer stöd och blir så välkomnad till mina möten. De gillar att ha mig där då, jag kan känna det, och de ler. Jag får dem att skratta och må bra, jag har ork och energi till att tänka mer på dem. Det blir lite kafferep-känsla överdet hela och det är väl egnetligen inte något fel alls med det. Det som känns fel är när detta beteende ändras brutalt ifall man mår sämre en dag.

De dagar då jag verkligen knappt kan ta mig upp ur sängen och har ångest så pass att jag inte klarar av att ha ögonkontakt t.ex., då känner jag av en slags avsmak hos vårdgivarna gentemot mig. Varför är det så? Visst att det är ett rätt tungt arbete för dem när de träffar så många människor som mår dåligt - som vi vårdtagare ändå gör större delen av tiden - men det är ju då man behöver deras stöd som mest! Att känna sig jobbig och till besvär gör ont rakt in i hjärtat då. Det ökar på smärtan rejält, och det är tråkigt eftersom att deras jobb ju faktiskt handlar om att orka stötta upp när det är som värst. Men, det är precis som i vanliga livet, man måste leva upp till allas förväntningar och inte vara till minsta besvär för att alla ska vara nöjda och kunna tycka om en.
Vart hittar man människor som inte fungerar såhär? Existerar dem, eller är alla utbrända tro?
För det kanske man blir om man hela tiden bryr sig om andra människor... Nja, inte nödvändigtvis.

Jag arbetade själv en kortare tid på "personal-sidan", och då blev det mer så att jag slappande av ifall patienten hade en bra dag. Då såg man till att njuta utav den tillsammans för att visa att det är såhär du kommer att kunna ha det oftare framöver!
Om jag kom till en patient som mådde riktigt risigt, så blev alla sinnena helskärpta för att kunna känna av läget och se vad man kunde göra för att hjälpa. En självklar grundsten i det hela var att aldrig få denne att känna sig jobbig. Det är ju det första man får lära sig i utbildningen, att skulden redan sitter hårt i de flesta sjuka och att man ska hjälpa till att minimera den.
Kanske hann jag helt enkelt inte "tröttna" på arbetet eftersom att jag bara höll på i ett par år, men jag tycker trotsallt att man som anställd ska göra ett bra och professionellt arbete, precis som på alla arbetsplatser oavsett sektor.

Vad har hänt med vården när man inte ens får må dåligt där längre? Det är ju därför man kommer dit!

Jag testade i alla fall att be om ursäkt till min vårdgivare, för att jag jag inte haft ögonkontakt ordentligt och inte varit så pratsam. Sa att jag kände mig otrevlig och att det inte alls var meningen, och att det inte var något mot henne. Svaret blev: *tystnad* *suck* Och sen vidare till något helt annat.

Önskar att jag inte blev påverkad av sånt här, men jag måste erkänna att jag blir det. Det etsar sig fast och gör att det känns som att jag måste göra "bättre ifrån mig" nästa gång.
Sen tänker jag en stund till och inser att en behandling inom psykiatrin inte är(och inte ska vara) detsamma som att t.ex. studera på universitet. Man ska inte hela tiden redovisa tydliga och jämna framsteg för att få ett betyg eller bli lärarens gullegris, man går dit för att få hjälp och stöd till att hjälpa sig själv att må bättre. Och så länge man gör sitt bästa så finns det ingen anledning för personal att vara så... tjuriga. Rent ut sagt.

Stå på er där ute och byt vårdgivare eller försök att prata om detta med dem ni har, ifall det här är ett problem för er också. Jag ska försöka göra det. Ska bli spännande och se vad de säger. Kanske är det något de inte märker av själva. Man vet aldrig. "Oskyldig tills motsatsen är bevisad" eller hur var det nu?;)

♥