Just nu..

...så är jag på en plats i livet där jag verkligen vill få jobba klart med mina trauman, få ordning på depressionen och ångesten och nå mitt mål om att inte behöva kämpa emot själmordsimpulser och planer dagligen.

Att kunna få må såpass okej i det här livet så att jag kan göra något riktigt bra av det.
För vet jag att jag gör något bra för andra, så kan jag stå ut med att leva tack vare det.

Men nu råkar det vara så att en person totalt håller mig ifrån att börja må bättre:

Föreställ er en pojke och en flicka ute i "De bildliga stegens värld".
Jag är flickan och nu har hon gjort något bra som gör att hon tar ett steg framåt. -Wiiiie, tjuter hon av glädje.
Men så, *bom bom boooom* Hoppar killen fram och kastar hårda( =smått sinnessjuka)ord mot flickan och knuffar henne två steg tillbaks. Fast det räckte inte, tyckte han, utan han lyfter upp henne, lägger henne i en super-sized slangbella och skjuter iväg flickan 1,5km i motsatt riktning från hennes mål. 1,5km... Det är måga steg det.... *ridå*

Nej men, jag ber om ursäkt för detta snurriga inlägg. Det är bara så att jag har just en sån person i mitt liv verkligen håller mig tillbaka - problemet är att han har en hållhake på mig.. Och jag har försökt ta mig ifrån honom så länge och på alla möjliga vis. Ni vet, långsamt utdraget, säga det tydligt när vi är med varandra. Telefon, sms, mail... Ingenting fungerar. Kontakten på kvinnojouren kunde inte hitta någon lösning som inte skulle riva upp skog och mark kring den här hållhaken. Och hade det kunnat få vara såpass underbart att hållhaken bara kunde skada mig, så hade jag inte tvekat en millisekund. Men nu är jag rädd att han ska dra in andra i det och har därför år efter år fortfarnade ett visst kontakttvång gentemot honom.

Att känna sig så psykiskt fastkedjad vid någon är inte kul. Man får inte göra honom det minsta arg. Man måste svara i rätt tid, alltid kunna träffas, alltid försvara sig mot oegentligheter, välja orden ack så försiktigt och fylla honom med komplimanger. Eller höra honom tala om sig själv och ge sig själv komplimanger i timtal.

Vad gör man? Ska jag prata med en advokat kanske som kan ordna upp det här med hållhaken? Vill ut nu. Vill få känna mig lite fri :) Inte leva under någon skugga som sakta men säkert bryter ner allt jag försöker bygga upp.

Det tråkigaste av allt är att jag inte hade hamnat i den här situationen ifall jag hållit mig till att aldrig lita på någon med personliga saker. Men jag tänkte att för en gångs skull ska jag våga lita på någon liiiiitegrann. Bara testa lite. *baff* En gräddtårta i ansiktet direkt! Så lurad man blev.